Fann en anteckning (i högen av papperslappar med diverse
grubblerier, infall och liknande som producerats innan bloggen kom till) angående
den närmast överväldigande dominansen av humor- och underhållningsprogram från Storbritannien
och USA – i synnerhet gäller detta reklamkanalernas utbud. Tyvärr hade jag inte
klottrat ner vilken källa anteckningen har sin grund i, men jag vill minnas att
det rörde sig om ett svar i en av våra stora dagsblaskor – från en TV-kritiker –
med koppling till nämnda företeelse.
Svaret var framställt apropå frågan om varför de svenska
TV-kanalerna uppenbarligen inte är villiga att köpa in underhållning från
länder utanför den anglosaxiska sfären och innehöll flera argument jag finner
sakliga och övertygande – som exempelvis: ”igenkänningsfaktorn” och ”den höga kvalitén”.
Och en eloge måste absolut ges åt förbehållet för lättköpt amerikansk ”underlivshumor”.
Framställningen om ”den kulturella närheten” kan jag dock bara delvis ställa
upp på, eftersom denna bara skulle kunna appliceras på Storbritannien.
Vad näsborrarna tydligen hade utvidgats av (och orsakat
anteckningen) var argument som: ”vi förstår engelska bäst” och ”brittisk humor
håller genomgående högsta klass – främst jämfört med italiensk
visa-tuttarna-humor eller tysk tappa-kalsongerna-dito”.
Okej? Men går det inte att köra på med textremsor? Eller
saknar vi översättare kunniga i andra språk än engelska? Jag har i minnet det språkligt
betydligt mer diversifierade tv-utbudet under 70-talet – med komiska filmer
från Frankrike eller (dåvarande) Tjeckoslovakien, för att ta två exempel – som faktiskt
gick hem hos tittarna.
Och så det där med italiensk respektive tysk humors
kännetecken. Jäpp, det ligger en hel del i det. Men, är i vanlig ordning långt
ifrån en sanning. Att brittisk humor har obestridliga pärlor som Monty Python-gänget, Fawlty Towers- eller Black Adder-serien är ett faktum. Hur många är det
emellertid som minns den billiga snubbel- och underklädshumorn, samt andra
barnsligheter, som var Benny Hills signum?
Många av den där TV-kritikerns argument känns i detta sammahang mest som en dålig och krystad ursäkt för en uppenbart växande bekvämlighet och okunskap (hos både TV-producenter och tittare) om världen utanför den anglosaxiska…