Vår utveckling som släkte och kultur betraktas sannolikt av en övervägande majoritet bland oss (i Västvärlden, delar av Asien och Sydamerika) i det stora hela som en framgångssaga. Ju bättre fler får det; ju lättare, bekvämare och bekymmersfriare vardagen blir (i synnerhet materiellt), desto längre anser vi oss ha kommit.
Kan inte låta bli att då och då få en irriterande klåda under skalpen när dessa tankegångar idisslas av de grå. I synnerhet det senaste decenniet tycker jag mig ha upplevt att det har blivit allt tätare mellan dessa kliande tillfällen. Tycker mig nämligen märka att det på ett växande antal håll snarare tycks bli allt vanligare att allt mindre bry sig om sin omgivning (oavsett om detta gäller medmänniskor eller klotet vi delar) i takt med att exempelvis rummen blivit fler och livslängden på kapitalvarorna kortare. Det är som om vissa somliga är rädda att de inte ska få tid nog att konsumera och förbruka snabbt nog om de skulle råka engagera sig för andras skull – oavsett om det gäller frågor om miljö, demokrati eller mänskliga rättigheter.
Civilisationsförbättring? Tja, möjligen om man räknar det växande antal som har nått – eller inom en inte så avlägsen framtid kommer att ha uppnått – det stadiet då de inte längre behöver bekymra sig; åtminstone inte för annat än för hur snabbt de ska kunna få en möjlighet att ge köket, eller badrummet, eller bådadera en trendriktig eller statushöjande ansiktslyftning.
Civilisationsförbättring? På ett antal områden torde man snarare kunna tala om civilisationsförsämring…