söndag 1 maj 2011

Om två utomordentligt tröttande begrepp!


Då och då gör jag ett inlägg om någon händelse eller företeelse som har fått mig att tröttna på riktigt. Detta är ett sådant…

På senare tid är det särskilt två ord eller begrepp som har bidragit – och bidrar – till att jag aktivt måste lägga energi på att stävja min spyreflex: yttrandefrihet och rasism. Båda tenderar att brukas mer än väl lättvindigt i direkta ordväxlingar eller kommentarsutbyten, eller i indirekta replikskiften medelst inlägg i diverse media. Båda är vidare kännetecknande för affektladdade sammanhang, i vilka de utgör den skarpa ammunitionen i ytterlighetstänkandets vokabulär. Och dessa båda ytterlighetsbruk bidrar enbart till att devalvera den egentliga meningen med och det verkliga värdet i dessa begrepp. Skillnaden ligger i att det första många gånger tycks vara menat att både legitimera och försvara överlagda och osakliga påhopp, medan det andra lika överlagt tycks användas för att förhindra eller åtminstone försvåra verkligen berättigad och saklig belysning av diverse avarter.

Det vore dock fel att säga att det enbart är vissa somligas tröttande bruk av ”yttrandefriheten” som är ett uttryck för intolerans. Begreppet ”rasism” är ett lika tacksamt vapen för den andra sidan på vad som i realiteten är samma mynt. Det är därför jag emellanåt reagerar då vänner eller bekanta, med någon form av rötter utanför vårt land, reflexmässigt begagnar sig av detta ytterlighetsuttryck – i samband med berättigade ifrågasättande av diverse destruktiva aspekter av andra kulturer. Men det är också därför det finns en fara i att yttrandefrihetens egentliga mening vattnas ur via ett missbruk.

Måste dock erkänna att jag är något förvånad över att så många, som uttalar något fördomsfullt, nedsättande, eller på annat vis kränkande, så ofta tycks bli så överrumplade över att de stöter på patrull: blir ifrågasatta, kritiserade eller direkt utskällda. Jamenvadihelv… det verkar emellanåt faktiskt som om vissa somliga inbillar sig att adressaten för deras yttranden bara stillasittande ska ”svälja och ta emot”? Det är som om dessa vissa faktiskt betraktar ”fri- och rättigheter” som reserverade för sig själva, medan det i motsvarande fallet endast handlar om skyldigheter. I ljuset av denna företeelse är mitt intryck starkt av att ett intolerant intellekt i själva verket utgör fasaden på en femårings egoism och envåldshärskarförsök.

Jag frågar mig således allt oftare om inte ”yttrandefrihet” i vissa somligas tankevärld enbart är en omskrivning för ”krav på att få säga något oemotsagd”? Det vore inte särskilt förvånande eftersom tolkningsföreträden och självrättfärdighet är några av de ”privilegier” som den maktinnehavande parten i varje socialt sammanhang generellt sett har – oavsett om detta gäller sammanhanget vuxna – barn, arbetsgivare – arbetstagare, män – kvinnor eller inhemsk/etablerad – invandrare/nykomling. En maktposition ger mer ”frihet”, men det följer också med ett ansvar som man antingen inte är medveten om eller som man direkt ignorerar.

Att den som befunnit eller befinner sig i en underordnad situation har rätt till exakt samma fri- och rättigheter torde vara en självklarhet. Att den vidare söker få ”kompensation” för någon orättvisa är inte bara rimligt utan också en definitiv självklarhet. De flesta av oss har säkert upplevt en tillfredsställelse då någon mobbad lyckats ge igen. Men hur mycket jag än sällar mig till denna rätt till kompensation, så är detta inte förbehållslöst. Att ”ge igen” kan betyda en rad olika ting – som att få upprättelse. Jag anser det emellertid vara direkt kontraproduktivt om detta skulle betyda att den ”svage”, som i något läge får en chans att komma på minst jämställd fot, istället väljer att slå tillbaka (vilket jag misstänker vara en dominerande syn på denna planet). Denna öga-för-öga-inställning är knappast konstruktivt eller fruktbart, utan bara medför till att ytterlighetsperspektivens hjul kan fortsätta snurra. Och just ett godtyckligt bruk av begreppet ”rasism” är i mina ögon ingenting annat än en aspekt av denna företeelse – liksom det enbart utgör den ena sidan av det mynt som inbegriper bruket ”yttrandefrihet”.

Yttrandefrihet – så är det bara” eller ”Allt det där är ju egentligen bara rasism”… Dessa och besläktade utsagor speglar bara egoistiska och enögda åsiktsperspektiv utan egentliga intressen till verklig dialog. De lyckas enkom bidra till att starkt begränsa manöverutrymmet och låsa positionerna i de verkligen ärliga ansatserna till att nå konstruktiva och fruktbara lösningar i diverse frågor kopplade till det idag så påtagliga ”vi-och-dommandet” inte bara i vårt land, utan även i omvärlden.

Det är omöjligt att alltför ofta göra en upprepning av floskeln: subjektivitetens logik är lika enögd som en cyklop.



2 kommentarer:

  1. Imponerande beskrivning av ett fenomen som jag också funderat på... Tror som du att dessa begrepp används alltför ofta för att hindra en dialog, för att få säga något oemotsagt. Användningen av yttrandefriheten och påstådd rasism kräver i mitt tycke omdöme, analys, hänsyn & ansvar.

    Inte minst med tanke på att jag fler än en gång blivit anklagad för att vara rasist, när jag ifrågasatt något, i mina ögon, väldigt rasistiskt. När jag sedan försökt utveckla mitt påstående, så brukar jag bli avfärdad med "du är rasist". Men på vilken sätt är jag rasist? "Du är rasist"... Inte mycket till dialog... :P

    Kloktok, rasist? :-O
    Tja, det är ju inte lätt att käfta emot när man väl blivit avfärdad och stämplad som rasist. Dialogen brukar oftast dö där... Men jag vet ju själv vad jag är och vad som är rasistiskt. :-D

    HA det bäst.
    Fridens liljor & kram

    SvaraRadera
  2. =D Som jag känner dig är påståendet att du skulle vara "rasist" likvärdigt med påståendet att solen är en apelsin...

    Du hade gärna fått berätta mer om händelsen som ledde till nämnda påstående... bidde liksom nyfiken...

    Och jag håller med dig vad som följer på andvändningen av de aktuella begreppen.

    Ha det gött & kram tebax!! =)

    SvaraRadera