torsdag 5 maj 2011

Bara en trend av självplågeri?


Enligt en av ”naturlagarna” agerar och reagerar allt levande enligt principen ”minsta motståndets lag” – det vill säga: så mycket som möjligt tillgodogjort för en så liten insats som bara är möjligt…

Lägger man i denna kontext då till det faktum att det brukas färre muskler då man ler än då man har ett surt eller buttert uttryck klistrat i nyllet, så kan man fråga sig varför otåligheten, intoleransen och den direkta fientligheten gentemot andra människor alltmer tycks vinna mark. Hur kan det komma sig att så många uppenbarligen orkar sura enligt följande: de där kan dra, de har ingenting att komma med, de är värdelösa?

Vad är det som bidrar till att det till synes finns ett ökande antal som väljer att avstå det destruktiva energislöseriet genom att le och sprida värme enligt: ska vi idka ”byteshandel” – vad kan du lära mig som jag kan ha nytta av och vad vill du veta av mig?

Paradoxen i det hela är att de bland oss som mer eller mindre aktivt ägnar sig åt denna misshushållning också gärna åberopar ”det naturliga” i sakernas ordning. Att det självfallet är av naturen givet att man är man och kvinna är kvinna och inte ”någonting däremellan”; att ”raser” av naturen dras till sina egna; att det är naturligt att vissa kulturer – och dess representanter – är ”högre stående” än andra.

Det kan väl inte vara som så att vissa somliga egentligen mår alldeles för bra och följaktligen har blivit mentalt överviktiga? Att vissa somliga är i behov av denna form av mentala ansträngningar – av ett självplågeri?

Kan det vara så enkelt?

6 kommentarer:

  1. Det har verkligen slagit mig också ... dina reflektioner om att männskor tycks anstränga sig för att inte glädja någon annan ... tycks anstränga sig för att ha mungiporna rejält neddragna mot marken ... Mentalt överviktiga ... *fniss* ... just det ... det var en mitt-i-prick-benämning på surkarterna och snåljåparna ...

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Tack, Lovely Bird!!

    Kram tebax! =o)

    SvaraRadera
  3. Fnissar också åt det klockrena uttrycket "mentalt överviktiga"

    Så jobbigt det måste vara att ödsla energi på att leta efter fel och brister hos andra, när man kan ha så mycket roligare saker för sig istället!

    :))

    SvaraRadera
  4. Fnissar åt uttrycket "mentalt överviktig" och instämmer i att väldigt många har det "för" bra. Men klurar på om ofoget att inte använda mer hjärnkapacitet snarare beror på mental undernäring. Ja, pga av alla lågkaloridieter, bantning och annat ofog.;-) Hjärnan behöver ju fett. De som bantar och svälter sig brukar ju inte vara direkt positiva;-P

    Usch så tråkigt om leenden gått och blivit handelsvara! Om man liksom inte kan le utan att den man ler åt tror att det krävs en motprestation. Hmm, det kan förklara en del! Okej, leenden smittar men ibland när jag sett glad ut så har jag vid enstaka tillfällen fått frågan: "Varför är du så j-la glad?" Precis som jag gjort något kriminellt. Jag tar dock inte illa vid mig. Tycker det mest är komiskt.
    Så jag firar av mitt vackraste leende nu... :-D

    HA det gött!
    Fridens & kram

    SvaraRadera
  5. Jag är av naturen "mentalt överviktig"
    livet är alldeles för kort för att levas tvär..
    det är skönt att le..och tror själen behöver det också. Kramen

    SvaraRadera
  6. Pia: tack!! =) Och: eller hur?


    kloktok: ha ha! Det är bara att fortsätta att le. Upplever själv, då och då, dessa misstänksamma "negativister"... som om ett leene i deras värld alltid döljer en hemlig agenda!

    Keep on smiling!! =D


    Bittan: med din inställning till livet skulle jag inte säga att du var "mentalt överviktig"... Däremot känns det som om du är en frikostig själ! Och visst är det både skönt och upplivande att le!?

    En leende kram på dig oxå! =)

    SvaraRadera