Kärlek II

Brukar följa programmet Dox på SVT som visar utomordentliga dokumentärer. Nu i veckan blev det extra tilltalande eftersom det indirekt kom in på en av mina stora ”kärlekar” i livet – ja, om inte den största – den hårrda råkken. Minns fortfarande hur jag som elvaåring blev ”kysst” av KISS; som tolvåring förlorade mig till Sex Pistols (låt vara punk - de var hårrda!); som fjortonåring föll pladask för Status Quo – för att året därpå för evigt bli besatt av Black Sabbath.

Då jag i tisdags hade förkovrat mig i dokumentären om den kanadensiska gruppen Anvil (nåja, jag hade redan ett halvår tidigare läst boken som utgör den skrivna motsvarigheten till filmen) kunde jag ännu en gång konstatera att människan är ytterst fascinerande. Och då i synnerhet de känslor vi bär och när för oavsett vad i våra liv.

Filmen är dock inte en framställning om musiken. Den handlar om två vänner som i över tre decennier fortsatt att sträva och kämpa – och vara lojala mot varandra – efter att en gång ha snubblat på tröskeln till det stora genombrottet. Anvil var ett av de mest lovande gängen inom genren i början av 1980-talet. Minns själv hur jag blev fullständigt tagen av vad som var något ”nytt” 1982, och jag trodde de skulle komma att tillhöra giganterna inom hårrd råkk. Tre år senare verkade de vara puts väck. Under alla år blev jag påmind endast då jag råkade få syn på ännu en platta bland obskyra akter i skivhandlarnas importfack.

Filmen väckte också tankar kring hur lätt många av oss (de flesta?) tenderar att ge upp våra mest innerliga drömmar. Grabbarna (nåja, gubbarna) fortsatte producera album och turnera under de hundår de fick genomleva efter att under en kort period ha fått smaka på en smula succé. Deras hängivenhet och lojalitet till sitt värv må vara absurd, fånig, ja till och med idiotisk. Men, det är sådan hängivenhet som i mina ögon ofta bidragit till att föra vår utveckling vidare. Det är sådan hängivenhet som är ren kärlek. Och jag har bestämt mig för att nästa gång jag känner mig ”less” på något som (egentligen) ligger mig varmt om blodpumpen, fortsätta uthärda. I annat fall är det mig själv jag sviker, inte mitt intresse – min ”kärlek”. Att ”ge upp” är alldeles för ofta det enklaste (och kanske fegaste) att göra istället för att förverkliga sina drömmar och därmed sig själv.

Härmed rekommenderar jag varmt en film om kärlek, lojalitet, hängivenhet och allt som hör därtill. Anvils historia är värd beundran och empati (oavsett om man är skallskakare eller ej), och det budskap den förmedlar är verkligen värt att begrunda. Och nämnda historia avslutas i mina ögon på ett vackert vis – med följande citat av gruppens sångare:

Det dyrbaraste och viktigaste i livet är relationerna. Människorna man känner, platser man har besökt och upplevelser man har haft.

Kram på er allesammans!