tisdag 15 juni 2010

En viss smak av hyckleri...


Världen föraktar den svage ty den beundrar kraften, till och med om den är en kraft till ont.

(Björnstjerne Björnson 1832-1910)


Mänsklighetens alla kulturer innefattar en mängd dygder, som med all sannolikhet förespråkas i alla möjliga sammanhang runt om vår planet. Oskick och synder är något som det följaktligen torde propageras emot – likaledes i alla möjliga sammanhang.

Det slår mig att citatet ovan kanske först och främst beror på just sammanhanget. Rätt eller fel plats, rätt eller fel tidpunkt och – mest sannolikt – resultatet av en gärning bidrar till vad en individ kommer att betraktas som…

Trots förlusterna i döda, saknade, sårade och lemlästade hyllas en ledare – politisk eller militär – eftersom resultatet blev en seger (senaste exemplet i modern tid torde vara Margaret Thatcher och Falklandskriget). Om resultatet istället varit ett nederlag, hade samma ledare anklagats för bland annat hänsynslöshet, karriärslystnad, klåperi och slakt. Med andra ord allehanda synder och oskick.

Den kriminelles finurliga och lyckosamma tilltag hyllas förmodligen särskilt i snävare kretsar. Men, som vissa specifika ”kupper” visat – exempelvis helikopterrånet för inte så länge sedan – finns det en beundran att märka mellan raderna även hos en bredare allmänhet (att på detta vis dra staten eller samhället vid näsan kan ju också ses som en form av ”civil olydnad”). Om vågstycket istället misslyckas på något vis, i synnerhet om förövaren eller förövarna åkt fast, då betraktas de som förlorare och parasiter; det vill säga som ”de” vars karaktärer kännetecknas av just oskick och synder.

Dessa tankesätt speglas vidare också i den uppmärksamhet (och beundran) de mörka och motbjudande karaktärerna får inom ramen för underhållnings- och nöjesbranschen. Hur många av oss har egentligen något starkare minne av de ”snälla, goda och rättvisa” i någon film eller serie? Istället fängslas vi av ”svin och banditer”, och det är just dessa vi föredrar att diskutera kring om filmen eller serien flyter upp som samtalsämne.

Att vi tycks ha lättare för att (och uppenbarligen gärna vill) identifiera oss med skitstövlarna, är i mina ögon aningen skrämmande och säger egentligen rätt mycket om hur nära vi faktiskt har till de destruktiva sidorna som ingår i vår natur som människor.

Är det också därför vi är så benägna att så hårt döma den förövare som åkt fast? Så länge skitstöveln kommit undan, kan och vill vi se den framgångsrike ”överlevaren” i oss själva. Men då skitstöveln eventuellt åkt fast vill vi under inga omständigheter kunna förknippas eller identifiera oss med ”förloraren”..?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar