Paradoxer är kul…

Avvikelser, orimligheter, motstridigheter, det ovissa – ja alla överraskningar som på något vis bryter mot normer, det förutsedda eller förväntade, och inte minst det vi brukar ta för givet – är något jag föredrar att betrakta som kryddor i vardagen. De hjälper de små grå att motionera och hålla sig i trim, och är de där ständigt närvarande aspekterna av vardagen som ger belägg för att tillvaron sällan är så svart-vit och okomplicerad som vi tenderar att se den, samt önskar eller till och med kräver att den ska vara.

Ja, jag är också glad i rutiner och det slentrianmässiga; jag önskar och föredrar också lugn, ro och sinnesfrid. Och, nej, jag har heller inte mycket till övers för överraskningar som restskatt eller en punktering mitt ute på landsbygden (utan att ha reparationsmaterial tillhanda). Men i längden är risken överhängande att det blir – i alla fall för min del – som att gnida samma stråke mot samma sträng. Därav mitt behov av dessa kryddor.

Vidare är jag relativt svag för tve- eller mångtydigheter oavsett om dessa inbegriper ett ord, en fras, en mening eller en hel utläggning. Följaktligen har jag en viss vurm för ordlekar, vitsigheter och liknande. Det brukar vara en fröjd och en kick att få ta del av slutresultatet av en ordkonstnärs ekvilibristik. Vad skulle således kunna vara mer tilltalande än en gåta, en rolig historia eller anekdot vars poäng är inramad av en paradox?

I inledningen till filmen ”Ingenmansland” (handlingen utspelad under det bosniska inbördeskriget) – en av mina favoritrullar – frågar en av aktörerna: vet du vad det är för skillnad på en pessimist och en optimist?

På motfrågan "vad" blir repliken: pessimisten säger ”det kunde inte vara värre”, medan optimisten säger ”jodå, det kan det”...