Det kan emellanåt bli ganska tröttande med alla etiketter vi så gärna häftar på oss själva, men kanske i synnerhet på andra omkring oss. Ska det vara så svårt att orka reflektera en ynka sekund över det faktum att vi tänker och talar olika beroende på företeelse och sammanhang? Att vi inte är färdigmejslade monument över eller strukturer av ”den” eller ”den” fullbordade och konstanta tankegången? Att vi faktiskt många gånger kan vara hyfsat ostrukturerade och motsägelsefulla – som då vi i ena stunden har en ytterst kritisk eller till och med fientlig inställning till en viss kategori eller grupp bland samhällsskikten, för att i nästa (då vi plötsligt har en värdering, hobby, livsstil eller ett fotbollslag gemensamt) kunna säga: ”här kan alla mötas, här är vi alla lika, fattiga som rika”?
Som vanligt rör det sig om det subjektiva. Det är nästan alltid lättare att ställa krav på sin omgivning än på sig själv, och det är sannerligen lättare att döma och fördöma än att ha överseende och ”fria” de andra.
Etiketter är visserligen – som jag nämnt i ett tidigare inlägg – en ofrivillig nödvändighet i det att våra tankar och resonemang alltid har en utgångspunkt. Men etiketten kan gärna bli destruktiv om den betraktas som någonting permanent. Detta gäller för både ”etiketterare” och ”den etiketterade”.
Ett talande prov på detta är de låsningar som ofta förekommer i resonemang och meningsutbyten med kopplingar till vår syn på saker och ting inom ramen för vars och ens liv och leverne. Jag blir lika ofta påklistrad som tillfrågad huruvida jag är socialist, kommunist, eller åtminstone någon form av ”vänster” eller inte, eftersom jag anser mig stå för vars och ens lika rättigheter och skyldigheter; för jämställdhet; för solidaritet; för månandet och värnandet om de förfördelade eller svaga; för månandet och värnandet om naturen och miljön – som vi alla definitivt är en del av.
En gång för alla: vad har egentligen jämställdhet, solidaritet eller miljömedvetenhet med ”höger” och ”vänster” att göra? Är det inte snarare så att jämställdhet rätt och slätt är en fråga om sunt och normalt tänkande? Har inte solidaritet med att göra huruvida vi är mänskliga eller ej? Och är inte ett miljötänkande egentligen frågan om allas vårt väl och ve (vi har ju faktiskt inte en reservJord i vår omedelbara närhet)?
Som vanligt rör det sig om det subjektiva. Det är nästan alltid lättare att ställa krav på sin omgivning än på sig själv, och det är sannerligen lättare att döma och fördöma än att ha överseende och ”fria” de andra.
Etiketter är visserligen – som jag nämnt i ett tidigare inlägg – en ofrivillig nödvändighet i det att våra tankar och resonemang alltid har en utgångspunkt. Men etiketten kan gärna bli destruktiv om den betraktas som någonting permanent. Detta gäller för både ”etiketterare” och ”den etiketterade”.
Ett talande prov på detta är de låsningar som ofta förekommer i resonemang och meningsutbyten med kopplingar till vår syn på saker och ting inom ramen för vars och ens liv och leverne. Jag blir lika ofta påklistrad som tillfrågad huruvida jag är socialist, kommunist, eller åtminstone någon form av ”vänster” eller inte, eftersom jag anser mig stå för vars och ens lika rättigheter och skyldigheter; för jämställdhet; för solidaritet; för månandet och värnandet om de förfördelade eller svaga; för månandet och värnandet om naturen och miljön – som vi alla definitivt är en del av.
En gång för alla: vad har egentligen jämställdhet, solidaritet eller miljömedvetenhet med ”höger” och ”vänster” att göra? Är det inte snarare så att jämställdhet rätt och slätt är en fråga om sunt och normalt tänkande? Har inte solidaritet med att göra huruvida vi är mänskliga eller ej? Och är inte ett miljötänkande egentligen frågan om allas vårt väl och ve (vi har ju faktiskt inte en reservJord i vår omedelbara närhet)?
Om dessa tankar nu är "låsta till "vänster", betyder det att "höger" innebär ett absolut motsatsförhållande? Är det så enkelt? Kanske för vissa somliga, men jag undanber mig dessa förenklingar. Och, visst, det är upp till var och en att fortsätta med etiketteringar i enfaldens tecken…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar