onsdag 12 maj 2010

En kort om det där skadeglada...


Alla har vi någon gång fått uppleva den där tillfredsställelsen man kan känna då exempelvis en översittare, som länge fått härja ostört, äntligen fått smaka den egna medicinen och/eller hejdats och fått stå till svars för sina handlingar. Oavsett om det är en individ i klass med Hitler, Stalin eller Milošević; en ledare för ett brottssyndikat, en maktmissbrukande representant för någon myndighet, någon som förgriper sig på barn eller någon som är överlagt vårdslös med djur, så önskar man en sådan åt hetast möjliga trakter. Och om eller när de väl - på ett eller annat vis - får plikta för sina gärningar, så upplever vi det jag menar är en rättfärdig (skade)glädje.

Sorgligt nog existerar även en mörkare och destruktivare variant av denna företeelse, för att uttrycka mig schablonmässigt - en som jag tyvärr uppfattar vara vanligare än den ovan beskrivna. I mina ögon är skadeglädjen - som bottnar i missunnsamhet eller illvilja - dock enkom en glädje för de ynkliga...

2 kommentarer:

  1. Robban, jag tror att vi alla har varit där...
    Och kanske i viss mån, redan...
    Så glad att du finns...
    I mitt liv!
    Och... för de ynkliga...
    Sorry, men livet utan de ynkliga...
    Vad vore vi?

    Puss på din varma kind från mig.

    /Marie

    SvaraRadera
  2. Visst har vi alla varit där... och är säkerligen fortfarande då och då. Beroende på dagsform och situation utlöses nog den ynklige i de absolut flesta av oss...

    ...och så var det ni båda i Fyrkappan... ...DET är en källa till glädje!! =)

    SvaraRadera