Lite grubblerier kring ytterligheter

Vi har - enligt min uppfattning - en benägenhet att tänka i ytterlighetstermer och i motsatser; saker och ting ska vara svart-vita, påtagliga, konkreta. Det rör sig om vad jag brukar betrakta som destruktiv förenkling. Jag tänker här främst på begrepp som ondska och godhet, eller mörker och ljus. Våra språk har visserligen ord eller uttryck som beskriver någon form av mellanläge beträffande det sista paret - dunkelt ljus, dis, o s v - men ingenting som tycks kunna göra detsamma gällande ont och gott. I detta fallet känns vårt sätt att tänka alldeles för låst och inte bara "kan" bidra, utan dessvärre bidrar, till ett missbruk vars konsekvenser bland annat leder till stämpling av någon eller några som enbart onda eller goda. Har därför en känsla av att vi allesammans hade gynnats om vårt sätt att betrakta allehanda företeelser mellan marken och stjärnorna kunnat tillföras ett begrepp som beskrev ett tillstånd mellan exempelvis just det onda och goda.

Vidare torde de flesta vara överens om att en strävan efter ljus och godhet är av - om jag får tillåta mig - "godo". Jag undrar dock hur ofta vi reflekterar över att ett tillstånd där bara det ena råder faktiskt skulle kunna innebära en variant på "alltings slut"? Det är bara att betänka, att om endast mörker existerade eller det goda stod som unik, ensam och suverän segrare... Skulle, i så fall, mörkret fortfarande kunna betraktas som "mörkt" och det goda som "gott"?

Motsatser finns ju självfallet inte bara för syns skull; de ger varandra först och främst en mening, ett syfte. Men, jag tycker mig kunna säga att de flesta av oss inte tänker i de banorna. I synnerhet gäller detta för fanatiker och fundamentalister av alla de slag.

Vart jag önskar komma med dessa något högtravande grubblerier är att ytterligheterna behövs, men att de helst inte ska dominera eller stå ensamma. Jag är fullt och fast övertygad om att ett relativt betraktelsesätt, där motsatserna utgör just de extrema ytterligheterna på verklighetens gråskala och inte dess riktlinjer och ramverk, i möjligaste mån borde eftersträvas.

Men, så ska man också lyckas övertyga den där fanatikern som gömmer sig någonstans inom en själv...