fredag 30 april 2010

Om ord...


Ordet är i många bemärkelser tankens fängelse.

(Undertecknad)

onsdag 28 april 2010

En enkel undran...


Bara en enkel undran kring ett fenomen, som man tyvärr fortfarande kan stöta på i vårt civiliserade (nåja) samhälle: har killar och karlar, som kallar kvinnor för diverse hjärndöda epitet, egentligen blivit födda? Är det inte snarare så att de har kläckts...?

tisdag 27 april 2010

Vilken hjälte en liten spindel kan vara...


Satt på... öh, på... Alltså, jag satt sent under eftermiddagen och läste en revy medan jag åtgärdade en kroppslig nödvändighet. Plötsligt kände jag hur det kliade till på foten och jag slängde följaktligen en partiellt intresserad blick över kanten på tidskriften - bara för att genast sprattla till som om jag hade placerat sittmuskulaturen på en tistel. På golvet framför mig ilade en större spindel in bakom spannen under vasken.

Jag gjorde mig illa kvickt klar för att kunna ta på mig utan att riskera följder för underbyxorna, och hastade sedan iväg efter ett glas och ett pappersark. Spindeln visade sig vara kvar bakom spannen och fångades in, för att så småningom oskadd bli förpassad utomhus. Under den tid jag spatserade genom lägenheten och ut på balkongen med min fångst, studerade jag den lätt ludna krabaten i glaset. Jag kunde inte låta bli att förundras över det faktum att det lilla livet faktiskt kunde öka på min hjärtfrekvens, trots att jag själv sett hur skräckslaget den hade pilat iväg från faran - mig.

Samtidigt som jag knyckte till med glaset, för att skicka iväg åttabeningen, fnittrade jag till. Hur absurd är inte vår rädsla inför dessa små djur? Okej, det finns farliga spindlar på detta klot - det är ju obestridligt. Men, om rollerna hade varit ombytta så skulle ju jag ha skrämt ett levande ting i samma storlek som en medelstor skyskrapa. DET, mina vänner, ÄR en bedrift - och tål verkligen att tänkas på...

Öppet brev till Jan T. Lagén


Jag skulle mycket gärna få svar på några frågor jag hunnit samla på mig under mitt hittillsvarande liv i din närhet; i din relativt hegemoniska närvaro. Tyvärr har jag inte över hövan stora förhoppningar om att faktiskt få dem besvarade. Dels för att du inte låter dig nås frivilligt. Men, kanske främst för att du på något vis är en så självklar och integrerad del av vardagen och livet i dessa våra trakter, att så få verkligen tycks anstränga sig för att en gång för alla kunna lyckas ställa dig mot väggen. Därav detta öppna brev.

Jag är nog framför allt nyfiken på vad som driver dig; vad som styr ditt tycke och tänkande. Men jag funderar också ofta över vad som ligger bakom det faktum att du – om än kanske inte medvetet och överlagt – är konformismens apostel och väktare par excellence. Vidare försöker jag förstå den narcissism som ibland kommer till uttryck, men som så väl döljer sig under ytan av måttfullhet, lågmäldhet och ödmjukhet.

Ja, jag måste fråga: hur känns det att ha upphöjt avunden, småaktigheten, trångsyntheten och självbelåtenheten till en dygd? Och varifrån kommer allt det till synes konspiratoriska och – på gränsen till – paranoida betraktandet av omvärlden? Varför tycks du tro att någon eller någonting på allehanda vis vill komma åt eller ”trycka till” just dig – som om just du skulle vara det mest betydelsefulla i oavsett vilka sammanhang (ja, din mentalitets tentakler når sannerligen långt... som synes...)?

Men, tänk om det skulle kunna vara som så att när du drabbas av eller utsätts för någonting du anser vara irriterande, kränkande eller stötande, att detta faktiskt inte är inriktat på och emot just dig, utan bara sker därför att du råkar befinna dig just där just då? Har du någonsin reflekterat över det faktum att tillvaron kanske inte är så svart-vit som du så enträget önskar eller förväntar dig att den ska vara?

Med tanke på den måttfullhet, behärskning och passivitet du förespråkar och säger dig inkarnera, är den mängd med energi och den ihärdighet du investerar i att förmå din omgivning att ”inte sticka upp” sannerligen ett paradoxalt fenomen. Jag frågar mig ofta vad bristen på självdistans och självinsikt egentligen bottnar i..?

Jag vill avrunda med att framhålla (och poängtera) följande saker: det är inte mitt eller andras fel om du ständigt känner dig ”trampad på tårna”. Det är heller inte mitt eller andras fel att du anser det vara alla andras skuld att du kommer till korta. Vidare är jag eller andra inte skyldiga till din uppenbart kroniska brist på en frisk och fruktbar självkänsla, och hävdelsebehovet som är konsekvensen av detta. Ja, att du känner en i praktiken ständig nödvändighet av att svartsjukt bevaka fördelningen av leksaker i den sandlåda som utgör ditt liv och leverne, är ingenting du ska anklaga mig eller andra för.

Sist men inte minst är det verkligen beklagligt att du anser dig behöva stävja mig och andra i våra tycken och tänkanden; att trycka till sina egna för att samtidigt gå utomhus och uppfylld av hybris brösta dig med ett: hemma gör vi faktiskt så här… fattas bara, jag har ju civiliserat folk(et) i hemmet…

söndag 25 april 2010

Vackert om empati...


Ju större själen är, desto större utrymme för medlidande äger den.

(Francis Bacon 1561-1626)

Heliga kor...


Ett väldigt intressant - för att inte säga fängslande - fenomen är det som gäller hur förlåtande eller överseende vi är beträffande vissa specifika personer, vilka vi har starka känslomässiga band till; som vi identifierar oss med; som i någon bemärkelse berör oss positivt. De kan väldigt ofta göra kontroversiella eller stötande handlingar eller uttalanden, på diverse olika vis eller i olika sammanhang, och fullständigt omkullkasta våra föreställningar och/eller förväntningar. Och ändå förlåter vi dem - för att vi ser eller tror oss se något i oss själva hos dem.

Ett gott exempel är Judas Priests sångare Rob Halford. Efter att ha lämnat bandet i början av förra decenniet, gick han offentligt ut om sin homosexualitet. Han - "The Metal God"! I den mansdominerade och machostinna kultur som hårdrocksvärlden utgör, var det nämnda tillkännagivandet minst lika kontroversiellt som om vår nuvarande statsminister förklarat att han avgår och tillika lämnar sitt parti, för att ansluta sig till den politiska rörelse som Lars Ohly företräder. Likväl visade det sig att detta tabu inte kom att väcka den uppståndelse som förväntats - tvärtom! Listan på berömda/populära personer som gjort något "klavertramp" eller brutit mot något tabu i omgivningens ögon - och likväl förlåtits, eller till och med fått stöd för detta - kan göras hur lång som helst.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det skulle tas emot bland vissa somliga om landets tronarvinge plötsligt hade deklarerat sin konvertering till katolicismen? För att inte nämna vilken brisad det hade blivit om exempelvis Charlotte Kalla, Peter Settman, Tina Nordström eller Fredrik Lindström hade förklarat att de ska övergå till islam...

fredag 23 april 2010

Kul i naturen...


Tog mig en promenix under tidiga eftermiddagen och fick uppleva en relativt komisk händelse. Jag fick samtidigt bekräftat att vissa spontaniteter inte alltid tycks uppskattas av ens omgivning här i vårt kära Svea rike.

Då jag omväxlande placerade ena foten framför den andra längs en av gångstigarna, i närheten av småbåtshamnen på Limhamn, fick jag plötsligt ducka för ett andpar som brådstörtat sänkte sig för landning. Jag kunde inte låta bli att slänga ett halvt irriterat öga efter de två fjäderbärarna och kunde förundrat notera deras landning enligt konstens alla regler: simpaddlarna utsträckta för att bromsa in - på en av gräsmattorna. Friktionen fick båda fåglarna att göra kullerbyttor och honan daskade näbben i aktern på partnern. Båda tycktes därefter stirra på varandra med ett:

- Vad lustigt underlaget är i de här trakterna då...

Givetvis började jag garva (trots att jag också kände ett sting i samvetet) och inhöstade samtidigt en vass och syrlig blick från en äldre madame som hade kommit gående i min riktning. Frågar mig bara: sjönk hennes ph-värde för att jag skrattat åt fåglarnas fadäs, eller för att jag överhuvudtaget gett mig tillkänna - till synes nykter??

Hjärnsläpp...


Jaha, så har vårt lands tidningsversion av Mein Kampf fått statligt presstöd...

Tror jag ska ta och sätta mig ner och skratta hela eftermiddagen - att lipa är så deprimerande och energikrävande. Nej, vänta nu lite... Fick en lysande idé! Jag tror jag istället ska ta och starta en egen tidskrift. Få se nu.... ett säljande tema och vettigt innehåll... med en uppmärksamhetsfångande titel... Hmmm...

Mussolinimagasinet? Äh!!!

Stalinistiska nyheter..? Urrk!!!

Talibanposten..? Örrk!!!

Bin Laden-kuriren..? Bläh!!!

Maos Lilla Röda..? Va? Finns redan? Jaha...

K.K.K:s Dagblad, då..? Näääh - skärpning!!!

Pol Pot-journalen..? Inte? Okej!!!

Ja!! Hjärnsläppsrevyn!!

Hallå, staten!? Presstöd!? Presstöd, staten!? Hallå!?

torsdag 22 april 2010

En kort och tänkvärd en...


Livet är en föreställning, och alla spelar vi (en) roll...

Med stort tack, för inspirationen, till mannen som en gång frontade en av mina absoluta favoritkonstellationer inom den metalliskt tunga rocken: Ozzy Osbourne!!

Tre små trivialiteter...


Allt som oftast sker det att man, i det vardagliga bruket av tanke och ord, snubblar över uttryck som kan förefalla lustiga, märkliga eller absurda. Jag minns en fest hos några vänner föregående höst, då jag hamnade i en extra debattlysten liten grupp i värdparets kök, där bland annat rymden, rymdforskning och rymdfärd utgjorde ett av de mest engagerande samtalsämnena under köksvistelsens förlopp. Under diskussionernas gång kom yttranden, förklaringar, repliker eller anmärkningar att då och då påbörjas eller avslutas - eller fick sig inflikat - tre uttryck som jag fann både kul, konstiga och tankeväckande.

Det första - "där uppe (i rymden)" - kommenterades slutligen med ett skratt av en av de deltagande damerna:

- Det låter ju precis som om vi skulle befinna oss "här nere" (krökandes fingrarna för att markera citattecknen), på en oändlig eller evig platta eller slätt, och att rymden skulle vara det där "allting ovanpå" (jupp, detsamma som i föregående parentes)...

Leenden, nickningar och bifall följde från oss andra i debattgruppen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att haka på, så jag tog upp det andra frekvent förekommande uttrycket:

- Men hur absurt är inte "där ute i rymden" på en skala då? Vi svävar ju för höge fanken mitt ute i allt det där vacuumet!

En av de maskulina deltagarna fick oss dock att skratta på riktigt (sannolikt förstärkt genom jästa druvors försorg) med det tredje:

- När vi nu ändå utgår från vårt eget perspektiv är väl ändå "världens alla hörn" pristagaren? Ja men "hörn" på ett klot - tala om att trotsa geometrins regler...

Hur nöjda och belåtna är vi egentligen?


Det påstås att människor som är mätta, nöjda och belåtna är lyckliga. Därmed har de större benägenhet att också vara generösa och solidariska, och mindre dito att gnälla, kritisera och konstra – samt eventuellt hemfalla åt lockropen från diverse populistiska element. I olika sammanhang kan vi stöta på diskussioner, debatter och utläggningar kring just detta tema och hur det bör vara ett mål för hela världen att uppnå. Syftet med det hela är att i möjligaste mån söka minska diverse pågående friktioner mellan regioner, länder och kontinenter, och äntligen få en så fredlig och stabil värld som möjligt.

Det ligger mycket i det att vi kan vara både mer sympatiska och empatiska gentemot vår omgivning då vi är tillfreds med vårt liv och leverne – och därmed med oss själva. Som vanligt kan jag emellertid inte annat än höja på ögonbrynen över något som verkar vara en alltför förenklad framställning av ett fenomen.

Vi i det så kallade Väst har ju obestridligen uppnått de flesta kriterier för att känna oss både mätta, nöjda och belåtna. Kort sagt: för att känna oss lyckliga. Och visst visar vi ofta på en fantastisk empati och sympati – särskilt i samband med naturkatastrofer som drabbat något land eller område runtom vår planet. Men lika ofta tycks mig denna så kallade mättnad, nöjdhet och belåtenhet fullkomligt slå över. Hur ofta får vi inte uppleva situationer som obestridligt visar på: att då vi väl har uppnått dessa lycklighetsvillkor är vi plötsligt mer rädda att förlora – eller mindre villiga att ge av – det vi har, än att känna trygghet och tillförsikt? För att inte nämna det faktum att det finns vissa somliga som tråkigt ofta demonstrerar ett: mycket vill ha mer?

Enligt denna teori om lycka ska vi i västra Europa som sagt vara just lyckliga. Men, hur solidariska och generösa framstod vi då EU utvidgades med en mängd länder från de centrala, sydöstliga och östliga delarna av ”lyckliga kontinenten”? Det räcker att uttrycka ”social turism” för att visa på det faktum att teorin i flera bemärkelser har kantrat – och då hade den senaste ekonomiska krisen ännu inte ramlat i ansiktet på hela världen. Lägger vi till begreppet och företeelsen ”flyktingar”, och kopplar ihop den med vissa somligas reaktioner och ageranden, har teorin direkt gjort sig till ett med marken…

tisdag 20 april 2010

Tre nya små guldkorn


Känner tillfälligtvis av en viss idétorka och bestämde mig därför helt enkelt att bara lägga in en av mina nuvarande favoriter i genren ståupp-komik. I min katalog är Magnus Betnér den idag kanske mest givande humoristen, främst till följd av hans träffsäkerhet, engagemang, ironi och vassa tunga - även om det då och då glider in något plumpt eller lågt. Hursomhelst önskas en stunds avkopplande tittande. Håll till godo:




måndag 19 april 2010

Möjligen ett motto för mänskligheten?


Har ett förslag på ett motto för oss samtliga på den här stenssfären. Hoppas bara att fransmän och frankofiler har överseende med min pastisch, alternativt inte blir alltför uppblåsta av mitt "lån". Hur som helst tänkte jag mig att mottot skulle lyda enligt följande:

Frihet, jämlikhet, syskonskap!

Vill dock bara kvickt föra in en brasklapp beträffande den sista termen: den ska icke tolkas inte i bemärkelsen "syskonkärlek", eftersom just en sådan också har tendenser att rymma mindre tilltalande aspekter - som alla med en syster eller bror med största sannolikhet har erfarenheter av...

söndag 18 april 2010

Hur är vi funtade?


Satt i veckan och hade ett samtal med några bekanta. Det var mest snack om en rad trivialiteter. Tills dess att någon nämnde att det var skönt att våren äntligen kommit och hur eländig vintern hade varit. Därefter följde en lavin (ja) av åsikter och utsagor på temat "hata vintern"...

Jag gjorde mig inte populär då jag anmärkte, att jag tyckte mig ha upplevt att flera i min umgängeskrets - både vänner och ett par av de närvarande bekantingarna - haft en energi under vintern som de vanligtvis inte brukade ha, och som de själva uppenbarligen inte märkt att de haft. Vanligtvis brukar vi alla här nere i syd hänga med både skalle och själ till följd av "gråntern" som i praktiken alltid dominerar Öresundsregionen - och som förstärks av vintermörkret. Den här gången bidrog snön och de ljusare omgivningarna till att vi verkade aningen piggare. Och de dämpade ljuden i tillvaron, som snötäcket bidrog med, gav allt en känsla av ro i både kropp, själ och omgivning. För att inte nämna den glädje och eufori jag upplevde att barnen ofta genomlevde.

Istället slösades den nyvunna energin, som villkorades av allt det ovan nämnda, på att klaga och kasta förbannelser på årstiden och dess följeslagare snö och is. Jag kan inte låta bli att fråga mig om vissa somligas ilska och frustration berodde på att förhållanden som snömängd och väglag effektivt bromsade jäktet; att de plötsligt inte kunde stressa lika frenetiskt som de brukar?

Och varför tycks det ofta vara så att det är lättare att avsky snö och kyla, än att uppskatta ljuset, de dämpade ljuden, den fridfulla stämningen och möjligheten att ta på sig ordentligt - det vill säga adekvat - och gå ut i en omgivning som plötsligt är helt sagolik?

Det påminner lite om det fenomen man kan uppleva bland vissa somliga som energiskt följer en lagidrott. Dessa vissa tenderar att slösa mer energi och tid på att "hata" motståndaren och deras anhängare, istället för att stödja och glädjas över "sitt" lag...

Är världen en askhög?


Är det bara jag... eller har media fått nyhetstorka??? De senaste veckans nyhetsförmedling kan ju lätt sammanfattas enligt:

askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, askmoln, aska, as...

...in absurdum!

ORKA!

lördag 17 april 2010

Inte bara de religiösa tror sig veta (och ha rätt)


Jag har en bekännelse att göra: förutom Leonardo da Vinci, Albert Einstein, Astrid Lindgren, Nelson Mandela, och en rad andra människovänner, är den påstått historiska timmermanssonen från Nasaret en av mina ledstjärnor.

Ja, den här snickarjunioren - och alla hans likar genom människans historia - stod för något jag betraktar som värt all respekt; något konstruktivt, fruktbart och vackert; något som därefter fullständigt korrumperades av sådana som påstod sig representera hans tankar och lärosatser - när det givetvis bara rörde sig om subjektiva uttolkningar och/eller egennyttiga teoretiseringar och praktiker av dessa. Jag är dessutom mer eller mindre övertygad om att han naglades fast vid de korslagda vedbitarna inte för att han hävdade sig vara son till en allsmäktig jultomte, eller påstods vara anföraren av en motståndsrörelse som agerade mot dåtidens mäktigaste rike. Snarare utsattes han för den där behandlingen för att han predikade ödmjukhet, värnandet om och skyldigheter gentemot de små och svaga, det fördärvliga med bland annat orättvisor, självbelåtenhet, egoism och trångsynthet, och för att han sa som det var med den mänskliga naturen och förhållandena i hennes kultur(er)...

- Va!? Är han en så´n där religiös knäppgök!?

...eh... nej. Definitivt icke! Mina kulturella rötter är partiellt förankrade i den katolska myllan - vilket i mångt och mycket varit och är ett väldigt effektivt vaccin mot blind tro och övertygelse. Vad jag är ute efter är delvis just det som ryms under ytan på det där utfallet; delvis önskar jag åter försöka ge en förgivettagande inställning en annan infallsvinkel.

"Vi" moderna, upplysta och vidsynta ser "oss" gärna som rättmätigt och rättfärdigt kritiska och avståndstagande till "de där" föråldrade, fördummande, konservativa och bakåtsträvande flummerierna, som vi menar religionerna utgör. Men vi inser uppenbarligen alltför sällan att vi i lika låg grad avstår från den inskränkthet, idioti, självtillräcklighet och osedlighet som vi menar att "de" i de där otidsenliga, okunniga och trångsynta massrörelserna står för. "Vi" förvandlas i mångt och mycket också till en pöbel och lynchmobb i vårt drev på "dem" - ett fenomen vi mer än villigt tillskriver "sådana där" som är religiösa. Inte blir det bättre av den bild en alldeles för stor del av media förmedlar. Dessa elements benägenhet till sensationslystet agerande har mer eller mindre bidragit till att dra en slöja - fylld av frikyrkliga abortmotståndare, muslimska trospådyvlare och katolska pedofiler - över våra korpgluggar. Nyansering och fördjupning är till synes lika oönskat som de teman media granskar och följer...

Som jag ser det är problemet i sammanhanget att uppmärksamheten, av en mängd olika skäl, praktiskt taget bara är riktad på de destruktiva och ruttna aspekterna av religionerna, vilka blivit resultatet av vissa somliga efterföljares tänkande och handlande i tiden efter uppkomsten av respektive tro. Det är ur ett ateistiskt eller upplyst perspektiv alldeles för lätt att hemfalla åt en enkelspårig kritik - ja, emellanåt direkta hånfullheter - av religionerna och dem som säger sig vara deras anhängare. Det är ur ett så kallat ateistiskt eller upplyst perspektiv också alltför ofta man kan få höra ett: "Jamen jag såg det på tv"; "Det stod ju så i tidningen"; "De sa så i radion". Tala om att tro sig veta...

Det tycks mig som om det i media, och bland oss "upplysta" i allmänheten, näst intill bara finns en föreställning om olika trossamfund: som sprängfyllda av en mängd avarter, tillkortakommanden, och vidrigheter - något den här planetens historia naturligtvis är ett obestridligt vittne om. Någonstans på vägen drunknar emellertid det positiva som alla dessa olika andliga institutioner faktiskt också symboliserar och representerar - som i fallet med kristendomens källa: tankarna och åsikterna vilka den judiska timmermansavkomman på korset härbärgerade.

Ateist eller troende... Spelar det någon roll om vi är lika benägna att "kasta första stenen", utan att egentligen "ha torrt på fötterna"?

fredag 16 april 2010

Tänkvärt för N:te gången...


Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra att leva som man önskar.

(Oscar Wilde 1854-1900)

Hur modernt är det egentligen?


Vi lever i ett av de modernaste länderna och samhällena på det här lilla ynkliga stenkornet i kosmos. Den uppfattningen är vi inte ensamma om; den delas med all sannolikhet av större delen av vår omvärld. Samtidigt har jag frågat mig hur den här (själv)bilden egentligen går ihop med det faktum att vi har ett statsskick med anor från allra minst medeltiden?

Jamenvaf... där sitter en familj vars levnadssätt och inkomst, inte bara i teorin utan definitivt i praktiken, är rent ut sagt feodala. Skatter bekostar dess liv och leverne och samtidigt är den skattebefriad - med andra ord inkarnerar familjen företeelsen "frälset". Hur medeltida är inte det?

Visst, det finns andra länder i vår upplysta samt ekonomiskt, teknologiskt och kulturellt avancerade världsdel som också har monarkin som statsskick. Men, går man utanför kontinentens gränser finner "vi" oss vara i sällskap med stater som Saudiarabien, Kambodja, Brunei, Bhutan, Malaysia, Marocko, Lesotho och Swaziland - för att nämna några.

Moderna klubben??? Nästa gång jag stöter på någon som tvärsäkert hävdar att vi lever i ett genomgående modernt samhälle, kommer jag att fnissa...

Är patriotism och nationalism egentligen inte bara en form av egoism?


Satt i eftermiddags på ett café och väntade på att få dela en fika med en vän. Till bordsgrannar fick jag efter bara några minuter ett par ynglingar som snart – efter att ha satt sig med sina respektive beställningar – var inbegripna i en relativt passionerad diskussion om det kommande riksdagsvalet i allmänhet, och politik och ideologi i synnerhet. Jag försökte hindra mina öron från att bli alltför påtagliga hörlurar och ansträngde mig för att verka uttråkad och insjunken i min egen tankevärld. Det gick dock inte att undgå att höra vad de uttryckte och replikerade, eftersom deras röstlägen stegrades parallellt med intensiteten i meningsutbytena.

För att korta av det hela: de var uppenbarligen minst goda bekanta, men de satt i absolut åtskiljda läger vad gäller synen på nämnda samtalsteman. Det som fick mitt tankemaskineri att dra igång på fullvarv, var ett replikskifte som tog sig ut ungefär som följer:

– Alliansen gynnar ju i slutänden bara de som redan har och skiter i alla andra här i landet. Hur fan kan till exempel moderaterna stå för idéer som påstår sig rymma äkta fosterlandskärlek om man inte får alla med sig?
– Jasså, så sossarna skulle vara mer äkta svenskar än Reinfeldt? Det vet ju vem som helst att vänstern alltid stoltserat med ”Internationalen”. Och hur patriotiskt är nu det då?
– Vad jag menade är att kötthuvudena du ska rösta på faktiskt tänker mer på sig själva och sina likasinnade. Hur rimmar det med ”vad som är bäst för Sverige”?

Vid det här laget hade jag tappat koncentrationen och fullständigt snöat in på begreppen patriotism, nationalism och fosterlandskärlek – och innebörden av dessa. När min vän väl dök upp var jag ett ganska dåligt sällskap till följd av tankeverksamheten kring dessa ord. Till detta kom ett citat av August Strindberg, som jag för ett par veckor sedan brukat i ett inlägg och som bland annat kopplade ihop orden ”fosterlandskärlek” och ”subjektivitet”.

När jag var på väg hem och fortsatte grubblerierna kring det aktuella temat, dök minnen upp av tidningsartiklar och tv-nyheternas inslag om diverse politiska debatter i ”landet på andra sidan pölen”. Det rör sig i detta sammanhang om medlemmar av de båda partierna, som i senat eller representanthus, högljutt deklarerar att de kommer att göra allt för att hindra motståndarna från att få igenom sina förslag för att dessa är ”antiamerikanska”, vilket i en förlängning skulle betyda att motståndarna är mindre – eller överhuvudtaget alls inga – amerikaner än den egna sidan. Tala om subjektivitet och egoism…

Hur som helst måste ju detta betyda att vars och ens syn på vad som är respektive amerikanskt, svenskt, bulgariskt, tunisiskt, och så vidare – om man hårdrar det – är just vars och ens subjektiva syn, alternativt en sekteristisk syn, och egentligen inte allmängiltigt när det kommer till kritan. När man högtidligt talar om ”för landets väl och ve” eller ”för att gynna våra nationella intressen”, blir mitt intryck att vi egentligen i mångt och mycket tänker och agerar utifrån vad var och en av oss uppfattar som i första hand ”mitt väl och ve” eller ”mina intressen”. Eller som i ett ”sekteristiskt” sammanhang (politiskt parti eller ideologisk rörelse): ”vårt väl och ve” eller ”våra intressen”.

Här vill jag föra in två faktorer jag anser ge en hel del belägg för detta resonemang – förutom de redan ovan angivna proven på subjektiva föreställningar: dels uttrycket ”var och en står sig själv närmast”, och dels det faktum att det förekommit och fortfarande existerar inbördeskonflikter. Båda dessa är mer eller mindre sammankopplade och kan exempelvis föras in i ett scenario som utgörs av en främmande makts ockupation av ett land, eller en intern konflikt.

Andra världskriget är ett gott exempel på det första. Varje land i exempelvis Europa, som intogs av axelmakterna, upplevde dessa fenomen. Det fanns de som av olika skäl samarbetade med inkräktarna. Det fanns sådana som gjorde det för att medvetet – eller som en indirekt följd av kollaborationen – gynna ockupationen, av någon ideologisk och/eller personlig övertygelse, och kan enligt mig därmed knappast kallas patrioter eller nationalister (de själva betraktade sig dock säkerligen som just sådana), även om de förmodligen ansåg sig göra det för just sin nations bästa. Och så de som gjorde det för att i första hand, eller enbart, profitera på de nya makthavarnas styre – vilket i så fall sannolikt sågs som det mest förkastliga av omgivningen. Just sådana ”landsmän och kvinnor” kom av motståndsrörelserna runtom i Europa att avskys mer än ”fienden” – ofta med en väpnad inbördesfejd som följd.

Det andra exemplet – en intern konflikt – innebär inte ett inbördeskrig baserat på kamp mellan olika etniciteter inom ramen för en stat (som inbördeskrigen i Bosnien eller Rwanda), utan striden inom ramen för en etnisk grupp. Här räcker det att nämna det irländska inbördeskriget på 1920-talet, då två olika fraktioner av IRA blodigt rök ihop efter att republiken Irland gjort sig fritt från det brittiska styret – på grund av osämja om avtalet med London. Ett annat och betydligt färskare prov på detta är stridigheterna mellan de två palestinska rörelserna Fatah och Hamas.

I alla de uppräknade fallen kan jag inte få ett annat intryck än att det i slutänden rör sig om just en subjektiv och egoistisk syn på vad det faktiskt innebär att vara ”patriot” och/eller ”nationalist”, och vad som är bäst eller gynnsammast för "mitt fosterland" eller "min nation". Visst, för det mesta är en majoritet överens om att de är amerikaner, svenskar, bulgarer, tunisier, och så vidare. Men i grund och botten har var och en sin specifika bild eller föreställning om ”sitt land”, vilka mynnar ur vars och ens individuella och personliga värderingar, önskningar, tycken och tänkanden. På så vis känns respektive ”massfenomen” patriotism och nationalism som en chimär rätt och slätt. Börjar därför fråga mig om inte detta möjligen skulle kunna bli en konstruktiv utgångspunkt för reflektioner och diskussioner kring medel och metoder att neutralisera de destruktiva och illasinnade biverkningarna och konsekvenserna av företeelserna patriotism och nationalism.

Jag är väl medveten om att våra respektive identiteter är av största existentiella betydelse, men jag tror också det är en fördel om vi börjar vara medvetna om att dessa i första hand är just individuella. Då är det heller inte mer än rätt att vi också börjar betrakta alla andra som individer och inte som komponenter i en opersonlig massa eller rörelse.

Har redan nämnt det, men gör det igen: känns som om det börjar bli hög tid att avskaffa dessa fenomen – och en gång för alla börja se på vårt släkte som främst en enda gemenskap i ett enda land kallat Jorden…

tisdag 13 april 2010

En kort en om livet


Att leva är i mycket att genomföra en resa; att vandra från erfarenhet till erfarenhet och insikt till insikt.

(Undertecknad)

Lite grubblerier kring ytterligheter


Vi har - enligt min uppfattning - en benägenhet att tänka i ytterlighetstermer och i motsatser; saker och ting ska vara svart-vita, påtagliga, konkreta. Det rör sig om vad jag brukar betrakta som destruktiv förenkling. Jag tänker här främst på begrepp som ondska och godhet, eller mörker och ljus. Våra språk har visserligen ord eller uttryck som beskriver någon form av mellanläge beträffande det sista paret - dunkelt ljus, dis, o s v - men ingenting som tycks kunna göra detsamma gällande ont och gott. I detta fallet känns vårt sätt att tänka alldeles för låst och inte bara "kan" bidra, utan dessvärre bidrar, till ett missbruk vars konsekvenser bland annat leder till stämpling av någon eller några som enbart onda eller goda. Har därför en känsla av att vi allesammans hade gynnats om vårt sätt att betrakta allehanda företeelser mellan marken och stjärnorna kunnat tillföras ett begrepp som beskrev ett tillstånd mellan exempelvis just det onda och goda.

Vidare torde de flesta vara överens om att en strävan efter ljus och godhet är av - om jag får tillåta mig - "godo". Jag undrar dock hur ofta vi reflekterar över att ett tillstånd där bara det ena råder faktiskt skulle kunna innebära en variant på "alltings slut"? Det är bara att betänka, att om endast mörker existerade eller det goda stod som unik, ensam och suverän segrare... Skulle, i så fall, mörkret fortfarande kunna betraktas som "mörkt" och det goda som "gott"?

Motsatser finns ju självfallet inte bara för syns skull; de ger varandra först och främst en mening, ett syfte. Men, jag tycker mig kunna säga att de flesta av oss inte tänker i de banorna. I synnerhet gäller detta för fanatiker och fundamentalister av alla de slag.

Vart jag önskar komma med dessa något högtravande grubblerier är att ytterligheterna behövs, men att de helst inte ska dominera eller stå ensamma. Jag är fullt och fast övertygad om att ett relativt betraktelsesätt, där motsatserna utgör just de extrema ytterligheterna på verklighetens gråskala och inte dess riktlinjer och ramverk, i möjligaste mån borde eftersträvas.

Men, så ska man också lyckas övertyga den där fanatikern som gömmer sig någonstans inom en själv...

På nytt om fördomar


Det är mycket nedslående att leva i en tid, där det är lättare att spränga en atom än en fördom.

(Albert Einstein 1879-1955)

söndag 11 april 2010

Historia utan slut?


– Titta, där är en sådan där igen, anmärkte den förste med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.
– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde den andre i med dumdryg stämma.
– Det där är ju bara förnamnet, skrockade den förste. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…

Lusstittattuttala suckade tungt där han stod i kontorskorridoren på det stora företaget och iakttog de anställda som var på väg hem för dagen. Det tycktes aldrig vilja upphöra. Alltsedan han kom till Härland, för snart ett och ett halvt decennie sedan, hade han upplevt allt från försiktig och avvaktande nyfikenhet till öppen fientlighet. Dominerade gjorde visserligen ointresset och ignoreringarna, men underliga eller direkt dumma frågor om livet och levernet i Därland samt sårande kommentarer eller tillmälen kom inte så långt efter.

Lusstittattuttala suckade igen, det hade efter halvtannat årtionde blivit en vana. Den i begynnelsen så påtagliga känslan av en ytterst svåröverstiglig mur hade allteftersom åren gick reducerats till en i vissa sammanhang osynlig men stängd gränslinje mellan häringar och däringar. Det hela var nu mestadels bara en medvetandets fond i vardagen, kännbar endast i sådana sammanhang som detta. I övrigt rullade livet på relativt grått och rutinmässigt. Man levde i Härland, men var bland vissa somliga inte helt accepterad – oavsett hur mycket möda som lades ner på att försöka smälta in. Å andra sidan var det ganska sällan som någon av häringarna verkligen bemödade sig om att ärligt och förbehållslöst lära känna ”de där”, som det oftast uttrycktes.

Var det verkligen så stor skillnad? Lusstittattuttala kunde emellanåt fortfarande grubbla över det som i något högre grad från häringarnas håll framställdes och debatterades som olikheter. Han hade till en början – de första fem-sex åren – givetvis själv varit fokuserad på alla konstigheter och det annorlunda som han konfronterats med i det nya landet. Men med tiden hade även likheterna börjat framträda, och så småningom kunde han konstatera att det faktiskt var betydligt fler ting och företeelser som var gemensamma än vad som reellt skiljde häringar och däringar åt. Ja inte ens utseendemässigt var skillnaderna särskilt stora. Häringarna var till fyra fjärdedelar av befolkningen ljus- eller rödhåriga. Däringarna var till hälften mörkhåriga och i övrigt ljus- eller rödhåriga.

Den insikten bidrog i stor utsträckning till att det fortfarande var energikrävande att ”fonden” ibland – som nu – återgick till att kännas som en hög, kall och ovälkomnande mur. Direkta fördomar eller till och med öppen fientlighet var lättare att handskas med och bemöta. Det var gliringarna, ”lustigheterna” och mer eller mindre förtäckta nedvärderingar eller underskattningar som kändes mest. Att till exempel ”skoja” om namn eller efternamn istället för att ärligt bemöda sig om uttal – eller till och med vad dessa kunde betyda – var ett av många, både medvetna och omedvetna, metoder med vilka avstånd eller gränser bibehölls. Ja, att inte bli ”sedd”, att inte bli bekräftad som individ, var det som kom närmast tröstlösheten…

Lusstittattuttala avbröts i sina funderingar och lös synbart upp då han såg sina två kolleger och landsmän från det gemensamma företaget – städfirman – bana sig fram mellan alla tjänstekvinnor och män som i högre eller mindre grad jäktade iväg till helgledigheten. Utan att medvetet reflektera över situationen slappnade han av och kände lugnet som alla olika former av gemenskap frambringar. Han hälsade hjärtligt:

– Kvällens, grabbar. Läget?
– Jämna plågor, muttrade Konnstittnamn som han alltid brukade.
– Det knallar och går, log Merrklittnamn avmätt. Själv?

Lusstittattuttala ekade uttrycket, utan att överhuvudtaget tänka på att de båda hade brukat sig av ett som var typiskt för häringarna. De hade helt enkelt ”fördäringat” talesättet och använde det som sitt eget. Ett kallprat följde medan de väntade på att de sista av de kontorsanställda lämnat sina arbetsplatser och efter en knapp kvart skred de till verket.

En timme senare satt de i firmabilen på väg till nästa företagsbyggnad. Kallpratandet blev något ”varmare” då diskussionsämnet blev en ny restaurang som öppnat för bara någon månad sedan i stadens centrum. Lusstittattuttala fick veta att Merrklittnamn och Konnstittnamn varit där på besök med sina respektive familjer. Restaurangens ägare och anställda var komna från Annanstansien. De båda företagskollegerna berömde maten, men hade i övrigt mest lustiga eller fördomsfulla kommentarer att göra om serveringspersonalen. Lusstittattuttala fnittrade åt sina vänners utsagor och kommentarer medan han parkerade fordonet framför kontorshuset i vars lokaler de skulle tillbringa nästa timme. Medan de klev ut passerade en man och en kvinna som klart och tydligt visade att de var representanter för invånarna i Annanstansien.

– Titta, där går sådana där igen, anmärkte Merrklittnamn med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.
– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde Konnstittnamn i med dumdryg stämma.
– Det där är ju bara förnamnet, skrockade Merrklittnamn. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…

torsdag 8 april 2010

Om en bok om fanatiker


Fanatism eller fundamentalism - eller vilken annan synonym man nu kan tänkas välja - är ett fenomen som både fascinerar och avskräcker mig. Det är en så stark komponent i ett annat fenomen: konceptet Vi-De. Det hör vidare och oskiljaktigt ihop med egoism och självbelåtenhet, samt med trångsyntheten och det enkelriktade seendet. Det är, kort sagt, en av de destruktivaste beståndsdelarna i vår mänskliga natur.

En av de böcker jag läst under de senaste tre åren är skriven av den israeliska författaren Amos Oz, bär titeln "Hur man botar en fanatiker", och har som grundläggande tema just det ovan omnämnda fenomenet. Jag fann den vara en av de hittills mest insiktfulla små texter jag haft förmånen och glädjen att stöta på (volymen omfattar inte mer än åttionio sidor) och blev självfallet sträckläst.

Som läsaren redan förstått är ändamålet för aktuella inlägg att tipsa om detta alster. Jag önskar därför avsluta det hela med att dels varmt rekommendera ett införskaffande, dels att avrunda med att framställa ett par rader ur texten - vilka är tagna ur det avsnitt i boken, där författaren diskuterar kring fanatikerns syn på "dem som inte är med":

Förrädare är den som förändras i ögonen på den som inte kan förändras och inte vill förändras, som inte kan föreställa sig förändring, utom den att alltid vilja förändra den andre. I fanatikerns ögon är förrädaren med andra ord den som förändras, oavsett vem det är.

onsdag 7 april 2010

En liten hyllning till våren - min favoritårstid


Ett av många "förtrollade" ögonblick i livet är då en koltrasthane en tidig och stilla vårmorgon kvittrandes, drillandes och tjattrandes förmedlar sin kärleksserenad. Då får jag ofta känslan av att en inre röst lätt förmanande viskar:

Stanna upp. Uppmärksamma en av moder naturs otaliga gratisföreställningar. Hedra henne genom att för en kort stund släppa alla världsliga tankar och begär. Och tillåt dig att enkom njuta av de sagolika toner som koltrasten spelar upp i sitt budskap om livet själv...

Än en gång om avundsjukan...


Människornas avund visar hur olyckliga de känner sig, deras ständiga uppmärksamhet på andras göranden och låtanden visar hur tråkigt de har.

(Arthur Schopenhauer 1788-1860)

tisdag 6 april 2010

Hej på er, vi kallas människor...


Att besöka olika webbsidor kopplade till rymdforskningen runt om i världen är ett tidsfördriv jag uppskattar väldigt mycket. Mest tilltalande är de som på olika vis berör vårt sök efter andra planeter eller intelligenta livsformer. Det både kittlar fantasin och håller nyfikenheten igång beträffande möjligheten att - kanske inom en snar framtid - äntligen få ett svar på om huruvida vår värld och livet på denna är ett unikt fenomen eller ej.

En skenande fantasi är i dessa fall inte den bästa följseslagaren bland mina karaktärsdrag. Jag har emellanåt funderat över hur en annan, eventuell "intelligent och på alla möjliga vis högt utvecklad", och främmande civilisation kan te sig. Jag hoppas innerligt att denna i så fall har lyckats kravla sig ur den trångsynthetens, småaktighetens och självtillräcklighetens tvångströja som tyvärr fortfarande utgör en så inflytelserik del av kännemärkena för vårt eget släkte.

Det vore, baserat på dessa faktorer, sannerligen inte särskilt upplyftande om signumet för vår "första kontakt" skulle bli ett meddelande som löd:

- Tack för att ni har talat om att ni finns. Nu vet vi VAR ni finns...

måndag 5 april 2010

Apropå personliga perspektiv


Träffade en bekant under dagen jag inte sett under en längre tid. Det blev ett kortare utbyte av ömsesidiga vänlighetsfraser och likaså utbyte av information om liv och leverne. Min bekant berättade korfattat om sin vistelse i föräldrarnas sommarhus någonstans på småländska höglandet under påskhelgen - ett diminutivt hus inte många minuter från en liten tjärn mitt i storskogen. Det var både entusiasm och stolthet i rösten då det förklarades att stugan saknade allt vad moderna faciliteter heter. Han förklarade ivrigt att det var mysigt och "urspungligt" med utedass; att få pumpa vatten ur en brunn och att enbart ha stearinljus och fotogenlampor som ljuskällor. Till detta ska läggas alla naturupplevelser samt tystnaden och stillheten.

Jag erkände att jag kände viss avund och fick på stående fot en inbjudan att höra av mig om jag var intresserad av en vistelse helt avskild från det moderna livet. Vi skiljdes åt meddelst löften om att någon gång verkställa dessa tankegångar.

Då jag ett par kvarter senare hade fantiserat klart kring bilderna som poppat upp om en liten röd stuga i småländsk "urskog", slog mig tanken att samma hus eller stuga i ett sammanhang utanför "vårt svenska" - och för vissa somliga - sannolikt hade betraktats nedlåtande och överlägset, samt inhöstat fnysande kommentarer om underutveckling och primitiva och miserabla levnadsvillkor. För att inte nämna anmärkningen: "stackars satar som vare sig har vett, vilja eller kunskap att förbättra sin situation, utan måste få hjälp av oss"...

torsdag 1 april 2010

Språk är kul...


Språk är inte bara fascinerande och berikande, de är även kul. Så är också ord och uttryck, liksom lek med desamma. Det som kanske oftast fångar min uppmärksamhet är dock diverse fraser eller talesätt. Jag roar mig emellanåt med att reflektera över hur och varför vissa kommit att bli det de är. Men mest av allt har jag kul åt den komik de ofrivilligt kan bjuda på, eller de möjligheter till mer eller mindre dumma repliker de inbjuder till - allt naturligtvis i högsta grad beroende på min egen föreställningsförmåga (vilken självfallet inte alltid jämkar särskilt väl med bland annat grammatiken).

Med åren har några av dessa fraser kommit att bli lite av ens gunstlingar...


- Vi ska laga mat...
(Öh... när gick den sönder?)

- De sitter i telefon...
(Den telefonen skulle jag vilja se!)

- De gick i väggen...
(Är väggar inte solida?)

- De somnade på två röda...
(Hallon?)


Torrt? Visst, men det bjuder jag på...


GLAD PÅSK ÖNSKAS!!!