Hårt?

Kände åter för att häda en aning...

I myten om eller bilden av hårdrocken (den som både utomstående och dyrkarna - till vilka undertecknad själv räknar sig - bär på och när) ingår ett varumärke som, så att säga, utmärker sig. Detta destillat på, i huvudsak, majs är idag starkt förknippat med musikgenren och dess utövare liksom följseslagarna både marknadsför - låt vara ofrivilligt i de flesta sammanhang - likväl som nyttjar det. Allt uppenbarligen i syfte att framställa sig som rebeller och hårda och tuffa individer - kanske främst de manliga representanterna.

Men, i sanningens namn... hur "hård" är egentligen den beskedlige Jack Daniels??? När ska man få se en "dagen efter-bild" på en av dessa hårda rockers som ligger utslagen med en flaska intill sig, och vars innehåll är betydligt kärvare än nämnda Tennesse-juice? Hur ofta har en skallskakare visat upp sig med en tröja som illustrerar tycket för drycker som ger associationer till vindpinade ljunghedar, mås- och trutskrik, kobbar och skär täckta med sjöfågelträck, samt dunkandet från en tvåtakts dieselmotor ute i den råkalla Nordsjödimman?

Kom igen, kära headbangers... ska imagen - givetvis i min föreställningsvärld - verkligen framstå som "maskulin" vore det, i sammanhanget, sannolikt mest adekvata attributet ett genomrökigt korndestillat från de så väl kända Högländerna. En tröja med logotypen från exempelvis Laphroaigs eller Ardbegs destillerier - för att inte nämna nyttjandet av dessas produkter - känns därför som överlägset mycket "hårdare", än en produkt otäckt lik de stora ölmärkena från landet på andra sidan pölen...