Olympiska spelen – de där snö- och isbaserade – är över för den här gången. Framgångar av diverse natur har fått självkänslor att mer eller mindre svälla, gjort alla mer eller mindre gråtmilda över att höra till samma ”vi” som de respektive idrottsutövarna, samt mer eller mindre lockat fram superlativen hos kommentatorer och mediefolk. Det har talats om prestationer och repriserna över insatserna och medaljceremonierna har bokstavligt talat haglat över oss ur TV-skärmarna. Ja, ordet bragd – ibland sammansatt med ordet guld – har några gånger figurerat i de olika medierna.
Å andra sidan har domen från media och allmänhet inte varit nådig då någon av de respektive idrottsutövarna underpresterat – eller, gud förbjude, misslyckats – i sin gren. I vissa fall har småaktigheterna, syrligheterna eller spydigheterna på ett otäckt vis demonstrerat tävlingsfenomenets avigsidor. Att så mycket av vissa somligas personliga och själsliga välbefinnande är så beroende av vad någon annan presterar är inte bara skrämmande, det är direkt patetiskt!
Vad som dock främst ger en dålig smak i munnen är det faktum att den del av idrottarna som av olika orsaker inte har en eller annan kroppslig funktion intakt, enbart drar omgivningens intresse till sig just under Paralympics; under deras motsvarighet till mästerskapet vars epitet är Olympiska Spelen. Varför får människor med så kallade handikapp särskild – eller överhuvudtaget alls någon – uppmärksamhet bara under detta evenemang? Var, när och hur syns de då de utövar sin favoritsport i vardagslag? Skäms vi över dem eller vad? Eller vill vi möjligen inte se att ”de där”, som inte riktigt är som ”vi andra”, verkligen lyckas med att prestera – trots att de inte är som vi, som utgör en norm; som har alla fördelar det innebär att ha en frisk och hel kropp? Att vi möjligen skäms över oss själva därför att vi någonstans inombords tvivlar, eller till och med vet, att vi inte skulle ha den viljan och övertygelsen som sådana insatser faktiskt kräver?
Jag kan inte minnas att jag någonsin någonstans har stött på krav om bragdguld för någon idrottsutövare med funktionshinder. För om man kan tala om bedrifter utöver det vanliga, så är sådana i mina ögon utförda av just dessa kvinnor och män!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar